Ryggskott i London - Gästbloggare: Gerd Pedersen

Det var en alldeles perfekt söndagsmorgon i London. Våren hade intagit staden; påskliljor tittade upp ur rabatterna, gardenior lyste i de välpolerade trädgårdarna och magnoliablommorna hade slagit ut fast det bara var februari.

Dagen hade börjat fint med en Full English Breakfast bestående av pocherade ägg, knaperstekt bacon, bangers från Farmers Market, vita bönor i tomatsås, grillad tomat, lilla persiljekvisten och rostat bröd - allt nedsköljt med te på lilla Lime Tree Hotel i Belgravia.  Jag hade diskuterat lördagens Premier Leaguematcher med nattportieren Alan och packat min ryggsäck för morgonens äventyr.

Sedan hade jag stigit på buss nummer elva till Liverpool Street Station för att därifrån ta mig till vidare till Bethnal Green i östra London. Den här busslinjen numer elva tyckte jag om. Den snirklade sig förbi vackra gamla Victoria Station, fortsatte förbi New Scotland Yard, Westminster Abbey, Parliament Square, Elisabeth Tower med Big Ben, Horse Guards, Trafalgar Square där lejonen vilade och turisterna stimmade och vidare till The Royal Court of Justice och St Paul’s Cathedral.

Slutligen hade jag hoppat av på Liverpool Street Station och promenerat via Old Spitafields Markets vackra viktorianska saluhall och Brick Lane Sunday Up Market till Columbia Flower Market. Jag brukade börja mina söndagsmorgnar i London med att besöka de här tre marknaderna för att få mycket blomdoft, små viktorianska butiker, god lunch från något av världens alla hörn på Brick Lane och ett stillsamt strövtåg i Old Spitafield.

Men den här dagen blev något annat än vad jag tänkt mig. Jag hade hunnit ströva omkring och beundrat alla tusentals blommor i blomsterstånden, köpt en mugg med varm choklad och precis passerat puben the Royal Oak när det smällde det till. Min rygg. Jag fastnade i en rörelse och en våg av illamående sköljde över mig. Svimfärdig. Fick upp min vattenflaska ur ryggsäcken på ett mirakulöst sätt. Drack. Svettades. Upptäckte att varje steg jag tog kändes som knivhugg.

Jag måste ha sett ut precis som jag mådde för plötsligt dök en lite dam upp, lade sin hand över min arm och undrade lite vänligt:

”What’s the problem love?”

Damen var mycket handlingskraftig; hon hejdade en taxi, hjälpte mig resolut in i den samt förklarade att den här damen led av lumbago. Jag fick lägga mig i baksätet och sedan startade en smärtfylld resa men Londons taxichaufförer är ju kända för sin empatiska förmåga och under taxifärden fick jag flera goda råd om vad jag bör göra i den här situationen samt rådet att jag absolut inte ska bli taxichaufför för det är det sämsta yrket om man har en dålig rygg. Chauffören stannade utanför hotellet i Belgravia och receptionisten Alex hjälpte mig med nyckel och in på mitt rum. Betalade jag taxin? Förmodligen.

Jag grävde fram två alvedon och en ipren och led i några timmar. Försökte komma ihåg tidigare ryggskott och mindes rådet att röra mig. Jag rörde först ena benet och sedan andra benet. Sedan slocknade jag. Drömde om Heathrow och hur jag försöker ta mig dit men misslyckades eftersom någon kastade knivar i ryggen på mig hela tiden.

Morgonen därpå var det hemresa. Jag vet inte hur det går till men klockan nio hade jag checkat ut, nattportieren Alan hade ringt efter taxi, receptionisten Alex hade packat ihop mina tillhörigheter och burit ut mina väskor. Alla tyckte synd om mig för jag missade min frukost.

Plötsligt befann jag mig, mirakulöst nog, på väg till Heathrow med en pratglad chaufför som också brukade få ryggskott och han stannade vid ett apotek och inhandlade ett paket tabletter som skulle hjälpa mig.

Jag vet inte om det var placebo-effekten eller all denna hjälpsamhet och kärlek som översköljt mig denna morgon men jag lyckades checka in och ta mig genom säkerhetskontrollen och på andra sidan hittade jag Rolling Luggage och fick hjälp av en dam som dessutom hjälpte mig att flytta över mina saker till denna dyra, men ack så sköna, rullryggsäck.

Lyckades ta mig ombord på SAS-planet till Köpenhamn och sittplats 7C. Jag försökte enträget få ögonkontakt med någon av de danska respektive svenska affärsmännen men det var stört omöjligt.  Då försökte jag tappert lyfta upp ryggsäcken till sätet men kände plötsligt en kraft som svingade upp bagaget i hyllan. Samma kraft rensade bland alla prydligt vikta överrockar och baxade in mitt bagage bestämt. Jag vände mig försiktigt om och ser en ung man piercad, tatuerad och lite till som ler glatt och frågar med bred Estuary English accent:

All right now?

Landningen kändes som ett nytt ryggskott men på Kastrup drog jag en lättnades suck och kände i fickan efter mobil men istället drog jag fram en nyckelring med en gigantisk vidhängande läderbricka med texten Lime Tree Hotel Nr 9.

Tja, man kan inte tänka på allt.

/Gerd Pedersen

Gerd Pedersen driver bloggen enturistilondon.se som tipsar sina läsare om allt mellan himmel och jord i världsmetropolen London.

Kanske vill du också läsa:

• Dykolyckan på Bali – Gästbloggare: Christine Ericson
• Det händer aldrig mig - Gästbloggare: Annika Norman