Det händer aldrig mig - Gästbloggare: Annika Norman
Det händer aldrig mig…
Egentligen borde jag kanske skriva ”det HÄNDER mig” för under minst hälften av mina resor har något oförutsett som innebär en hel del extra fix och stress inträffat.
En gång missade jag planet hem från Los Angeles med en hel dag. Jag hade kastat om datumen och blandat ihop dagen då jag skulle lämna LA med dagen jag skulle landa i Sverige. Det är krångligt det där med tidsskillnad. Jag hade varit och hälsat på mitt ex som studerade i USA och vi var hemma hos hans släktingar. Jag stod i duschen och planerade att åka mot flygplatsen inom kort då hemtelefonen ringde. Det var mitt ex mamma som undrade var jag var. Mina föräldrar var nämligen i upplösningstillstånd efter att jag inte kommit av planet på Landvetter när de stod där för att möta upp mig och köra mig hem. Timmarna som följde är lite av en dimma. Jag minns att jag ringde hem, grät och började genast leta ny biljett hem, så fort som bara möjligt. Tanken på att jag skulle få en extra dag i solen lockade mig inte det minsta. Jag ville bara hem. Den ekonomiska baksmällan blev en ny biljett hem för 7000 kronor och som student var det ingen välkommen utgift.
Billigt är definitivt inte alltid bäst
En resemiss som jag tror slog snäppet högre eftersom pulsen ökar bara jag tänker på det, var när jag och min kompis Emelie var på väg hem från New York. Vi satt på tåget mot Newark, nöjda med att vi var ute i god tid då Emelie tog en snabbkoll på biljetten. Jag glömmer aldrig hur hon kollade på mig och sa ”planet går från JFK”. Vi hade landat på Newark och därmed inte tänkt på att det kunde vara en annan flygplats på vägen hem (jävla budgetbiljetter!) Vi hoppade av på nästa hållplats och de minuterna som följde innan tåget stannade kändes som timmar. Vidriga timmar… vi hoppade av någonstans i New Jersey och började jaga taxi. Vi fick tag i en och skrek åt honom ”KÖR TILL JFK SÅ FORT DU KAN, VI MÅSTE MED PLANET!” Chauffören ville kolla att vi kunde betala för resan och vi hade såklart inga kontanter. Av någon anledning fungerade inte heller våra Visa-kort (förmodligen hade vi shoppat lite för mycket) och vi fick åka till någon speciell plats för att jag skulle kunna skriva ut en check, något jag aldrig gjort innan. Vi var så jävla stressade och bönade och bad att chauffören skulle köra det fortaste han kunde. Emelie satt i baksätet och kedjerökte och efter en stund ville chauffören också ha en cigarett. Han hade slutat några veckor innan men var nu så uppjagad att han behövde nikotin. Vi kom fram till JFK samma minut eller något efter att incheckningen stängt och jag skrek till Emelie medan vi sprang fram till disken: ”Gråt om du måste!” Vi hade dock inte behövt låtsas gråta inför kvinnan bakom incheckningsdisken för hade hon sagt nej så hade tårarna sprutat oavsett vi ville eller inte. När vi kom fram nekades vi först men efter att ha tjatat släppte de igenom oss och vi fick förtur i säkerhetskontrollen. När den var klar fick vi dock vänta ett bra tag innan vi fick boarda men då var vi så slut och halvt förstörda att vi bara satt där, hopsjunkna på varsin stol och tänkte på vilken jäkla tur vi haft och bearbetade den senaste timmans stress.
… exemplen är många, tyvärr MEN det har på något sätt alltid löst sig! Eller ah, med pengar. Det lustiga är att jag aldrig blivit av med mitt bagage! Borde kanske inte skriva det med tanke på att jag just nu sitter i Spanien och bloggar och har en planerad flygresa hem till söndag. Eller var det måndag..?
/Annika Norman
Fler lästips på samma tema:
Du glömmer väl inte reseförsäkringen?
Sök pris och boka
